När jag berättar för mina döttrar vad jag gjorde på mina sommarlov när jag var i samma ålder som dem så kan de börja skratta och säga "tur att vi inte lever på stenåldern". Tänk när jag hade förälskat mig i en söt kille och tog prästkragarnas kronblad ett efter ett och sa älskar , älskar inte , älskar........ hoppades jag ju innerligt att det sista bladet skulle bli svaret jag ville ha. Lyckades det så var dagen räddad för visst trodde jag helt blint på detta. Undra vad min mamma trodde alla prästkragarna i blomrabbaten tog vägen?
... Ulrika
Men Ulrika! Den där historien låter som något min farmor kunde berättat. Du roade nog dej på andra sätt oxå! Inte är du så gammal att du glömt!?
SvaraRadera